Jag ser denna blogg som ett lagom kreativt sätt att hålla kontakten med min medbrottsling Emma, då våra respektive livsöden nyligen berövat oss möjligheten att regelbundet stå och snacka skit i ett korridorskök om saker som intresserar och/eller irriterar oss. Emma ser (såvitt jag kan avgöra) denna blogg som en kanal för någon form av skriftlig kvalitet. Förhoppningsvis kan vi på sikt mötas halvvägs.
Jag har inget principiellt emot höga ambitionsnivåer, men det är högst otroligt att någon annan än medlemmar ur vår egen vänkrets kommer att besöka den här bloggen inom en alltför snar framtid, så jag känner att jag inledningsvis, i väntan på den Stora Inspirationen, kan skriva nästan vad som helst. Tillåt mig därför att dela med mig av följande absurdistiska dikt, som jag skrev för ett par vintrar sedan och sedan glömde bort i en byrålåda. Den hade knappast kommit till användning i något annat sammanhang, och jag känner någonstans att den har ett certain something.
Gymnastikmesen krokar sig vansinnigt över vidderna.
Balut! skriker den, Balut!
Hellre ett vådligt tjut
än den ändlighet som bländar allt till slut.
Bryter du mig så knäcker jag din bror;
styr du mig bort så viker jag vägen.
Viker den baklänges och söver min strövan;
Strävar i sju svåra år mot det ljus
som bjuder mig sedligt att skruva
en gymnastikmes -
bruten och blind i en tuva.
Känner ni det? Visst känner ni det?
