Allmänningens fiende #5432

När man jobbar i skolan blir man inte arg på barn. Man blir frekvent irriterad på barn, som frekvent är rätt korkade, och ber dem sluta vara korkade, och berömmer dem när gör saker som inte är korkade. Det är i stora drag poängen med den pedagogiska rollen. Nej, man blir inte arg på barn, som ju trots allt är barn.

Arg blir man på föräldrar. Detta av två anledningar: 1) de är vuxna och borde veta bättre; 2) de lär sina barn, direkt eller indirekt, att vara lika korkade som dem. Självklart blir man ibland arg på föräldrar till barn i klassen, men det vore oproffsigt att blogga om dem. Damen jag just hade det tvivelaktiga nöjet att möta har dock inget med skolan att göra, och är därmed fair game för min ursinniga penna.

Vi hade avslutat dagens fritids inomhus, efter att ha lagt en stor del av eftermiddagen på att konstruera en snöfästning i parken intill skolan. Det är per definition en vansklig aktivitet, för man vet att vad man än bygger troligen inte kommer att stå kvar dagen efter, även om tövädret uteblir. Gestalten jag skymtar i mörkret när jag lämnar byggnaden är dock ingen uttråkad tonåring som söker destruktiva utlopp för sin sociala frustration. Inte heller är det killarna i femman, som har ett ömsesidigt snö-vendetta mot killarna i trean. Det är en liten, liten telning på högst ett och ett halvt år, som tankfullt och metodiskt går runt kojan och puttar loss bit efter bit av den nybyggda överväggen.

Faktum är att flickan är så liten att jag inte ens hade fått syn på henne om det inte varit för hennes moder, som står fromt en dryg meter bort och betraktar skadegörelsen med ro. Jag stegar fram till dem, ropandes "ursäkta, varför förstör ni vår snöfästning?" utan att ana vilken bottenlös dumhet som går mig till mötes.

Kvinnan tycks oförstående för min fråga. Jobbar jag här? Ja, jag jobbar på fritids, säger jag och pekar. Fästningen tog flera timmar att bygga, och barnen kommer bli ledsna när de ser att den förstörts. "Jaha, du ser det så, själv ser jag en snöhög på en allmän plats. Om ni nu ville ha kvar den kunde ni väl sätta upp en skylt eller bygga ett staket runt den?" Jag kan inte avgöra om hon är allvarlig med sitt förslag, eller bara ironiserar över min patetiska sympati för en godtycklig ansamling snö.

Eller vänta, nej. För det är inte en godtycklig ansamling snö, och det vet hon. Det är en artificiell konstruktion, omsorgsfullt uthuggen och ditburen, stycke för stycke av hårt packad snö, och formad till en högst onaturlig ostbågeform. Det finns till och med en rudimentär förstuga. Om alla andra spår av mänsklig aktivitet i parken utraderats, skulle vår fästning ändå fått framtida arkeologer att flyga i taket av upphetsning. Det är helt uppenbart en snöfästning, byggd av barn, antagligen barn från skolan som ligger tjugo meter från platsen där vi står, och som antagligen kommer att vilja fortsätta bygga på den dagen efter. Och kvinnan är helt uppenbart en jävla idiot utan respekt eller förstående för andra människors ansträngningar.

"Allmän plats eller inte, det ska väl inte behövas något staket", försöker jag, i lugn ton trots att jag känner hur blodet börjar sjuda. "Det är väl klart att vi inte vill att nån ska förstöra det vi byggt." "Jaja, men det är olika vet du," är hennes insiktsfulla svar, "vissa barn gillar att bygga och vissa gillar att förstöra."

Vi ser samfällt på den lilla som, helt oberörd av det kalla krig som rasar ovanför hennes mössbeklädda huvud, tappat intresset för kojan och börjar knata iväg åt annat håll.

Självklart är ungen för liten för att förstå sammanhanget, talar jag om för kvinnan, det är klart att små barn har sönder saker. Men varför på tio andra barns bekostnad? Det vore ju knappast svårt för henne att hindra sin dotter. "Det är ju du som har ansvar för henne, och då är det ju du som blir skyldig till medhjälp till skadegörelse, för att använda en stark term, alltså nu överdrev jag men du förstår väl."

Alltför sent inser jag att jag har att göra med en fantasi- och humorbefriad människa utan förståelse för målande språk i ett pressat läge. Kvinnan frågar, med samma frustrerande neutrala ansiktsuttryck och tonfall som hon haft under hela samtalet, om jag vill ha hennes personnummer och kontaktuppgifter också. Jag försäkrar henne att det inte skall behövas, jag undrade bara vad som pågick, det hela verkade så fullkomligt onödigt, upprepar jag.

Hon erbjuder sig att hjälpa till att bygga upp kojan - som har raserats till ungefär trettio procent - igen, under förutsättning att jag passar hennes dotter under tiden. Jag är tveksam till förslaget, men inges hopp om att ha vunnit diskussionen av hennes plötsliga omsvängning. Illusionen faller dock då hon tillägger att "jag går dig gärna till viljes för att få dig att lägga av." Jag mumlar nåt om att då får det vara, ville hon att jag skulle hålla käft hade hon bara behövt be mig, vi har ändå nått ett stillestånd och budskapet har gått fram, om än bara på en intellektuell nivå. Vi har nått konsensus om att vissa fundamentala skillnader finns i hur hon och jag ser på världen. (Den mest markanta skillnaden är att jag har rätt och hon är dum i huvudet.)

Jag lagar den värsta skadan och går därifrån, uppfylld av den sorts oproportionerliga ilska som infinner sig först strax efter att man förlorat en viktig symbolfråga. En symbolfråga som utgör en liten, liten del i den världsomspännande striden mellan meningslös förstörelse och meningsfullt skapande - och där denna kvinna, utan någon särskild destruktiv agenda, går den stora och hopplösa entropins ärenden. Social entropi såväl som fysisk. Hennes lilla dotter kommer att växa upp i ett moraliskt universum där allmänna platser är gör-som-du-vill-platser, där de enda hänsyn som spelar roll är lagliga hänsyn, där de enda sympatier som är värda att betänka är byråkratiskt understödda och utmärkta med staket och plakat. Där det aldrig är värt att reflektera över hur en människa känner som du varken träffat eller pratat med, men som likväl lagt ned en liten, liten bit av sin själ i något som tar timmar att skapa och sekunder att rasera. Jag blir bara så jävla ledsen.

I've found Jesus, he was on the orgelläktare all along

Jag har inte firat första advent på flertalet år. Länge var det den enda vagt kyrkliga aktivitet som min vagt kyrkliga mor insisterade på att vi deltog i, en gång om året, på nåt slags ni-dör-inte-av-det-basis. Sedan alla barnen flugit ur boet och blivit fullfjädrade ateister gav hon upp.

Ändå står jag här nu, likt många andra anställda i den kommunala skolan kallad att ledsaga klassen på dagens utflykt till kyrkan. Samma förortskyrka som jag en gång var medlem i, i egenskap av född i Sverige innan 1994 - tills att jag arton år gammal fick reda på att jag var medlem, och omedelbart gick ur. Jag glömmer aldrig den kyrkligt anställa på andra sidan linjen, hans lite buttra röst som antydde att han fick alltför många samtal av den här typen. En sorglig väktare av ett svunnet imperium med statligt monopol på själar som nu desperat fiskar medlemmar med annonser på bussar.

Hursomhelst, fredagen före första advent, och hundratalet barnrumpor trycker sina barnrumpor mot träbänkar i väntan på ceremonin. Jag sätter mig i sidogången bredvid min grupp med tredjeklassare, som för tillfället sköter sig skapligt. Klassens rebell har svårare än vanligt med att ta av sig mössan. "Jag gillar inte gud," säger han och skruvar lite obekvämt på sig. "Inte jag heller," anförtror jag, "men nu är vi inomhus och då vet du vad som gäller." Han godtar argumentet.

Jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig. Konfessionell undervisning är såvitt jag vet förbjuden i Sverige, men vi förväntas också undervisa barnen i religiösa och folkliga traditioner. Jag fick klart för mig vad som skulle äga rum bara ett par dagar tidigare, och kände mig märkligt tagen på sängen. Advent? Är det en folklig tradition? Är det nåt som folk... gör. Man tänder en ljusstake och räknar ned till... ja, inte frälsarens ankomst i alla fall, men väl tomtens? Julen, västvärldens mest sekulariserade högtid. Advent känns annorlunda. Det känns mer kristet på något vis, men jag har svårt att motivera varför.

Inledningsvis sjunger vi två regelrätta psalmer. Bereden väg för herran, han som fjärran var sedd av fädrens hopp, rättfärdighetens furste. Välsignad vare han som kommer i herrens namn, hosianna hosianna hosianna i höjden. Detta föreskrivs faktiskt av skolplanen - ett par psalmer anses (med all rätt) vara del av vårt gemensamma kulturarv. Blir det nån skillnad om man sjunger dem i en kyrka? Jag vet inte. Från min plats på kyrkbänken tycks det mig plötsligt märkligt att folk jiddrar om skolavslutningar.

Därefter följer programmet ett så profant spår som möjligt. Varje klass bidrar med ett framförande. Förskolebarnen sjunger en sång om ljus. Ettorna sjunger en annan sång om ljus. Tvåorna och treorna sjunger varsin ytterligare sång om ljus. Fyrorna framför en ljusdans. Femmorna läser (med bravur) egenskrivna juldikter, och sexorna sjunger, lite oväntat, Chris Medinas What Are Words. Kanske har klassen valt den gemensamt, jag vet inte. Jag vet inte vad den har med advent att göra, men i det här sammanhanget vet jag knappt vad något har med advent att göra. Den utgör i alla fall en skön omväxling från sånger om ljus.

Vill inte på något sätt ironisera över barnens prestation under förmiddagen. Det är ju vuxenvärlden som placerat dem där, gett dem denna lite oklara ceremoni att göra till sin egen. Bitvis blir det väldigt fint. En väldig massa om ljus, helt enkelt, vilket väl är den kärna av sekulär mening som återstår när man (bortsett från psalmerna) skalat bort allt sakralt från vad som i princip är en adventsgudstjänst. Ljus är trevligt såhär i vintertid. Snart passerar vi vintersolståndet och sen är våren officiellt på G. Julen ska bli mysig. Jag kan relatera. Advent är rätt gôtt trots allt.

Ändå känner jag mig fundersam. Kluven, men mest över att jag inte känner mig mer kluven än jag gör. Någonstans inom mig pyr en arg ateist från mina sena tonår, gränslöst cynisk inför allt religiöst, inkapabel att sitta igenom en hel gudstjänst utan en mörk tanke. Överst ligger mitt professionella jag, som håller koll på barnen och hysschar dem när de stör showen, som must go on. Och däremellan vilar en tjock och relativt nyförvärvad filt av lev-och-låt-leva-attityd, som kanske är det som kallas vuxendom.

En man i prästkrage träder nu upp på scen och säger något om att en kyrka är som allra finast när den är full med barnansikten. Det måste kännas som om din församling faktiskt hade en framtid, tänker den arga unga ateisten. Jaaa, visst är det mysigt, tänker vuxendomen. Prästen säger något om det fina budskapet i sångtexterna. Den arga unga ateisten är på väg att säga något syrligt, men misslyckas med att finna ett budskap i texterna över huvud taget. Han sneglar på vuxendomen, som rycker på axlarna. Psalmerna var väl rätt mastiga, men fan tror att barnen förstod hälften av orden.

Sen faller allt. Prästens mobiltelefon ringer. "Hej, det är Jesus", säger en röst i högtalarna. En man med mikrofon, strategiskt placerad på orgelläktaren, har iträtt sig rollen som judarnas konung och stiger nu in i handligen. Jag bävar.

Prästen inleder en konversation med frälsaren, som önskar komma och hälsa på honom på julaftonen. Går det bra på morgonen? Njaaeee, då har prästen så mycket att stå i vet du, det är kaffe som ska doppas och skinka som ska rimmas, hej och hå. Klockan tre kanske? Näääeee, då brukar prästen se på Kalle Anka, det går inte. Prästen gör plågade miner, söker sympati hos barnen, som tycks förstående. Jo, Kalle Anka klockan tre är okränkbart, det är alla med på. Kan Jesus kanske komma på kvällen? Jaaeeeenäääeeeooo. Efter att vi öppnat julklapparna kanske. Okej, då säger vi så. Jesus Kristus bjuds in med en stressad armbåge och prästen lägger på, lika avslappnat som om han just bokat en fika med den sämre sortens ex.

Visst tycker jag synd om Jesus i det här läget, men jag undrar vart prästen är på väg. Vill han påminna oss om att inte glömma guds sons roll i denna så kommersialiserade högtid? Min fråga får inget riktigt svar; prästen byter spår. Han börjar fråga barnen om förslag på vad han kan ge Jesus för julklapp. Händer far i vädret med allsköns förslag; prästen låter lite fler av dem komma till tals än nödvändigt, och väger för och emot deras exempel. En sportbil? Ja, jo, det kanske kunde vara kul. En tröja? Något stickat kanske. Det barnet i klassen som alltid föreslår ostbollar i alla lägen föreslår ostbollar.

Den tidigare rätt andaktsfulla stämningen i kyrksalen börjar luckras upp. Barnen tycks lika förvirrade som jag, och börjar fnittra och viska nervöst. Jag säger till två av de värre förbrytarna. Den ena var hon med ostbollarna; den andra ser på mig med uppspärrade ögon. "Jag kan inte ta honom på allvar", säger hon. "Det kan inte jag heller", viskar jag, "men han förtjänar ändå lite respekt. Nu får ni vara tysta."

Mitt professionella jag har inga problem med att, om uppgiften kräver det, försvara en religiös högtid mot flamsiga barn. Vuxendomen sneglar nyfiket på den arga unga ateisten, som är för förvirrad för att protestera. Prästen tackar för alla fina julklappsförslag, säger att vi kanske kan fortsätta att diskutera efter samlingen, det här var en svår nöt att knäcka. Men hörni, fortsätter han i ett tredje och på oklara grunder motiverat spår, vi kan ju komma ihåg att man behöver inte bara ge varandra saker i julklapp. Man kan kanske ge bort en kram, vara snälla mot varandra, eller hur?

Med detta budskap är samlingen slut, och vi tågar ut ur kyrkan. Jag är högst osäker på vad jag just varit med om. Smått inspirerande; lagom sekulärt; mäkta förbryllande; knappast religiös indoktrinering. En kollega påpekade till prästens försvar att han ålagts en omöjlig uppgift: att utan att glida över i ren religiositet framföra något som passade alla åldrar mellan fem och tolv, utan att det skulle bli totalt urvattnat. Självklart har hon rätt, men däri ligger just min fråga: vad var prästens uppgift? Vad var det han förväntades förmedla, och vem hade bett en präst att tala till skolbarn om advent över huvud taget? Jag tycker vi hade klarat oss ganska så bra utan honom. Inget ont om honom, men han var ju knappast stjärnan i showen.

Den enda meningsfulla slutsats jag kan dra av hela upplevelsen är att vi inte borde ha befunnit oss i en kyrka till att börja med. Inte på grund av någon politisk invändning, utan helt enkelt för att det satte stämningen i underlig dager. Vi har en liten adventssamling i klassrummet varje morgon i december - barnen sjunger Nu tändas, alla har var sitt medhavt ljus på bänken, vi läser högt ur en bok med skapelseberättelser från jordens alla hörn och öppnar en av klassen tillverkad julkalender. Det är stämningsfullt av bara fan. Det finns inga frågetecken. Alla är helt med på noterna, och om ceremonin av något skäl måste skjutas på blir det högljudda protester.

Jag tror att anledningen till att jag däremot hade så svårt att koncentrera mig under adventsföreställningen var just lokalen i fråga, till vilken den stackars prästen mest hörde som ett slags nödvändig accessoar. Vi firade en underligt religiöst betonad version av en sekulär avkomma av en ursprungligen väldigt kristen högtid, i ett kristet sammanhang men med så små inslag av kristendom som politisk anständighet tillät. Det blir som när Rooney Mara spelar en svensk hjälte i en amerikansk film baserad på en svensk bok, i Sverige, omgiven av engelsktalande motspelare, men likfan insisterar på att bryta på (högst tveksam) svenska.

Visst skall vi lära barnen om deras lands kulturella ursprung, men inte tvunget genom att låta dem delta i det. Inte om resultatet blir såhär meningslöst plottrigt. Vi skulle kunna lära dem det här: först firades midvinterblot i Sverige för att det var sjukt mörkt och kallt och folk hoppades att våren skulle komma även detta år. Sen kom kristendomen, och då firade man ett tag jul för att man gillade Jesus, och för att det var sjukt mörkt och kallt. Sen gick kristendomen, och nu firar vi åter jul för att det är sjukt mörkt och kallt, och för att våren, om allt går väl, väntar bakom knuten. Låtom oss nu sjunga Nu tändas tusen juleljus innar vi hugger in på ostbollarna.

Vem definierar vad en relation är? Försäkringskassan, tydligen!

Jag fick nyligen ett brev ifrån Försäkringskassan, där de bad mig komplettera en del uppgifter jag lämnat angående min ansökan om bostadsbidrag. Jag bor ihop med en annan människa i min lägenhet och Försäkringskassan ville veta om denna person är ”en vän som hyr ett rum av mig” eller ”om du är sammanboende med denna person”. Lite blåögt ställer jag mig då frågan: vad är skillnaden? Rent tekniskt kan jag svara ja på båda frågorna. Jag står ensam på hyreskontraktet till lägenheten i fråga och personen som därför hyr av mig är definitivt en vän till mig. Jag skulle också spontant svara ”ja” om att jag är sammanboende med denna person. Det skulle jag dock också göra om alla vänner som jag eventuellt hyr ut ett rum till.

Vad är det då Försäkringskassan frågar mig? Det första alternativet gäller en vän, gäller då det andra alternativet någon som är lite mer än en vän? Är det så att Försäkringskassan gör sig frågor om mitt privatliv? Är Försäkringskassan nyfiken på vem jag gnuggar höft med? Är inte det en ganska privat fråga, något som möjligtvis min gynekolog skulle kunna fråga?

Jag började därför undra var de drar gränsen mellan vän och sammanboende. Därför ringde jag upp försäkringskassan. Jag vill nämligen göra rätt för mig. Jag fuskar inte, det är inte min stil.

Damen som svarade verkade inte tycka att det var så svårt att avgöra. Om vi har ett ”samliv” och en ”relation” så är vi sammanboende. Men jag har ett samliv och en relation till alla mina vänner försökte jag. Jag ligger inte med alla. Är det för att jag delar säng med någon, blir man sammanboende då? Tja, eehh, ja men när man har en sådan relation, ett samliv… Men det är alltså för att jag ligger med personen jag bor med? Ja, jooo.

Men om man har en inneboende som är ens vän, och man råkar ligga med honom eller henne, är man sambo då? Näe…alltså….

Eftersom jag vid några tillfällen kallade personen jag bor med för min pojkvän tyckte damen att det var tydligt vilket slags förhållande vi hade och att vi var sammanboende. Jag ville då hävda att pojkvän inte är en juridiskt band, kanske är det bara ett smeknamn. Vi har inga kontrakt, vi är inte gifta, vi har inte tecknat partnerskap, vi driver inga företag ihop. Vi bara delar lika på hyran. Det är precis samma situation som ifall jag bott ihop med någon jag inte ligger med.

Jag frågade även om det fanns en tydlig definition, om det fanns något skriftligt som beskrev vad ett sammanboende var, om det innefattade en sexuell relation eller inte, om man måste sova i samma säng osv. Nej, det fanns det inte, sa damen. Det ligger på ditt samvete vad du väljer att skriva i din ansökan.

Mitt samvete, och min syn på vad en relation är. Man får bara hoppas att man får en handläggare med ett öppet sinne och slipper eventuella försvarare av den högre moralen.

För att andra sökare av bostadsbidrag inte ska drabbas av samma huvudbry har jag till Försäkringskassan förberett ett antal frågor angående olika relationer och huruvida de klassificeras som sammanboende. Dessa har jag mailat till deras kundtjänst och hoppas att jag snart får svar.

Hej Försäkringskassan!

Jag är lite osäker på skillnaden mellan inneboende och sammanboende, när man söker bostadsbidrag. Relationer kan ju förändras kvickt och jag vill gärna veta vilka förhållanden som räknas till vad ifall det skulle ske några förändringar i mitt eget liv. Jag vill ju gärna anmäla rätt uppgifter till er när min livssituation förändras.

Är man inneboende eller sambo när:

1. Man delar en lägenhet med en vän, kontraktet står på en av personerna och man delar hyran lika?
2. Om man sover i samma säng som sin vän i (1)?
3. Om man sover i olika sängar, men ibland har sex?
4. Om man ofta säger ”jag älskar dig” till den andra personen?
5. Om man bor i samma lägenhet, men bara har sex på fyllan och/eller högtider?
6. Om man kallar den man bor med för pojk/flickvän, men sover i olika sängar?
7. Om man kallar den man bor med för pojk/flickvän och sover i samma säng, men inte har vaginalt sex?
8. Om man kallar varandra pojk/flickvän, sover i samma säng, har sex och säger ”jag älskar dig” regelbundet?
   
9. Om man är tre personer som bor ihop, sover i samma säng, har sex och säger ”jag älskar dig” regelbundet till samtliga som bor i lägenheten?
10. Om man bor med en vuxen släkting och säger ”jag älskar dig” regelbundet?
    
11. Om man bor med en som man kallar sin pojk/flickvän, har regelbunden sexuell kontakt i gemensam säng, gör slut men bestämmer sig för att fortsätta vara vänner och också bo i samma lägenhet?
12. Om man i föregående fall (11) försätter ha ”casual sex” i lägenheten?
13. Om man har gjort slut som i (11), fortsätter bo ihop, inte har sex i lägenheten, men däremot på andra platser, kanske på fyllan och/eller högtider?

Som ni kanske vet är livet ett äventyr, men det kan vara viktigt att ha tydliga definitioner på vad som är vad. Därför tackar jag på förhand för ert kommande svar, gärna i punktform likt mina frågor.

Med vänlig hälsning

En som undrar

Gymnastikmesen

Godafton, och välkomna till Kungens vänner, ett projekt som idag sjösätts, likt ett nutida Vasa - aningslöst, en smula hoppfullt och utan någon större uppfattning om vad vi håller på med. Ansvarslöst, kan tycka, men betänk att det t.ex. är med denna attityd de flesta barn sätts till världen. Och dem går det ibland helt okej för. Björn Borg lär ha varit barn en gång i tiden, och han har så att han klarar sig.

Jag ser denna blogg som ett lagom kreativt sätt att hålla kontakten med min medbrottsling Emma, då våra respektive livsöden nyligen berövat oss möjligheten att regelbundet stå och snacka skit i ett korridorskök om saker som intresserar och/eller irriterar oss. Emma ser (såvitt jag kan avgöra) denna blogg som en kanal för någon form av skriftlig kvalitet. Förhoppningsvis kan vi på sikt mötas halvvägs.

Jag har inget principiellt emot höga ambitionsnivåer, men det är högst otroligt att någon annan än medlemmar ur vår egen vänkrets kommer att besöka den här bloggen inom en alltför snar framtid, så jag känner att jag inledningsvis, i väntan på den Stora Inspirationen, kan skriva nästan vad som helst. Tillåt mig därför att dela med mig av följande absurdistiska dikt, som jag skrev för ett par vintrar sedan och sedan glömde bort i en byrålåda. Den hade knappast kommit till användning i något annat sammanhang, och jag känner någonstans att den har ett certain something.


Gymnastikmesen krokar sig vansinnigt över vidderna.
Balut! skriker den, Balut!
Hellre ett vådligt tjut
än den ändlighet som bländar allt till slut.
Bryter du mig så knäcker jag din bror;
styr du mig bort så viker jag vägen.
Viker den baklänges och söver min strövan;
Strävar i sju svåra år mot det ljus
som bjuder mig sedligt att skruva
en gymnastikmes -
bruten och blind i en tuva.


Känner ni det? Visst känner ni det?