När man jobbar i skolan blir man inte arg på barn. Man blir frekvent irriterad på barn, som frekvent är rätt korkade, och ber dem sluta vara korkade, och berömmer dem när gör saker som inte är korkade. Det är i stora drag poängen med den pedagogiska rollen. Nej, man blir inte arg på barn, som ju trots allt är barn.
Arg blir man på föräldrar. Detta av två anledningar: 1) de är vuxna och borde veta bättre; 2) de lär sina barn, direkt eller indirekt, att vara lika korkade som dem. Självklart blir man ibland arg på föräldrar till barn i klassen, men det vore oproffsigt att blogga om dem. Damen jag just hade det tvivelaktiga nöjet att möta har dock inget med skolan att göra, och är därmed fair game för min ursinniga penna.
Vi hade avslutat dagens fritids inomhus, efter att ha lagt en stor del av eftermiddagen på att konstruera en snöfästning i parken intill skolan. Det är per definition en vansklig aktivitet, för man vet att vad man än bygger troligen inte kommer att stå kvar dagen efter, även om tövädret uteblir. Gestalten jag skymtar i mörkret när jag lämnar byggnaden är dock ingen uttråkad tonåring som söker destruktiva utlopp för sin sociala frustration. Inte heller är det killarna i femman, som har ett ömsesidigt snö-vendetta mot killarna i trean. Det är en liten, liten telning på högst ett och ett halvt år, som tankfullt och metodiskt går runt kojan och puttar loss bit efter bit av den nybyggda överväggen.
Faktum är att flickan är så liten att jag inte ens hade fått syn på henne om det inte varit för hennes moder, som står fromt en dryg meter bort och betraktar skadegörelsen med ro. Jag stegar fram till dem, ropandes "ursäkta, varför förstör ni vår snöfästning?" utan att ana vilken bottenlös dumhet som går mig till mötes.
Kvinnan tycks oförstående för min fråga. Jobbar jag här? Ja, jag jobbar på fritids, säger jag och pekar. Fästningen tog flera timmar att bygga, och barnen kommer bli ledsna när de ser att den förstörts. "Jaha, du ser det så, själv ser jag en snöhög på en allmän plats. Om ni nu ville ha kvar den kunde ni väl sätta upp en skylt eller bygga ett staket runt den?" Jag kan inte avgöra om hon är allvarlig med sitt förslag, eller bara ironiserar över min patetiska sympati för en godtycklig ansamling snö.
Eller vänta, nej. För det är inte en godtycklig ansamling snö, och det vet hon. Det är en artificiell konstruktion, omsorgsfullt uthuggen och ditburen, stycke för stycke av hårt packad snö, och formad till en högst onaturlig ostbågeform. Det finns till och med en rudimentär förstuga. Om alla andra spår av mänsklig aktivitet i parken utraderats, skulle vår fästning ändå fått framtida arkeologer att flyga i taket av upphetsning. Det är helt uppenbart en snöfästning, byggd av barn, antagligen barn från skolan som ligger tjugo meter från platsen där vi står, och som antagligen kommer att vilja fortsätta bygga på den dagen efter. Och kvinnan är helt uppenbart en jävla idiot utan respekt eller förstående för andra människors ansträngningar.
"Allmän plats eller inte, det ska väl inte behövas något staket", försöker jag, i lugn ton trots att jag känner hur blodet börjar sjuda. "Det är väl klart att vi inte vill att nån ska förstöra det vi byggt." "Jaja, men det är olika vet du," är hennes insiktsfulla svar, "vissa barn gillar att bygga och vissa gillar att förstöra."
Vi ser samfällt på den lilla som, helt oberörd av det kalla krig som rasar ovanför hennes mössbeklädda huvud, tappat intresset för kojan och börjar knata iväg åt annat håll.
Självklart är ungen för liten för att förstå sammanhanget, talar jag om för kvinnan, det är klart att små barn har sönder saker. Men varför på tio andra barns bekostnad? Det vore ju knappast svårt för henne att hindra sin dotter. "Det är ju du som har ansvar för henne, och då är det ju du som blir skyldig till medhjälp till skadegörelse, för att använda en stark term, alltså nu överdrev jag men du förstår väl."
Alltför sent inser jag att jag har att göra med en fantasi- och humorbefriad människa utan förståelse för målande språk i ett pressat läge. Kvinnan frågar, med samma frustrerande neutrala ansiktsuttryck och tonfall som hon haft under hela samtalet, om jag vill ha hennes personnummer och kontaktuppgifter också. Jag försäkrar henne att det inte skall behövas, jag undrade bara vad som pågick, det hela verkade så fullkomligt onödigt, upprepar jag.
Hon erbjuder sig att hjälpa till att bygga upp kojan - som har raserats till ungefär trettio procent - igen, under förutsättning att jag passar hennes dotter under tiden. Jag är tveksam till förslaget, men inges hopp om att ha vunnit diskussionen av hennes plötsliga omsvängning. Illusionen faller dock då hon tillägger att "jag går dig gärna till viljes för att få dig att lägga av." Jag mumlar nåt om att då får det vara, ville hon att jag skulle hålla käft hade hon bara behövt be mig, vi har ändå nått ett stillestånd och budskapet har gått fram, om än bara på en intellektuell nivå. Vi har nått konsensus om att vissa fundamentala skillnader finns i hur hon och jag ser på världen. (Den mest markanta skillnaden är att jag har rätt och hon är dum i huvudet.)
Jag lagar den värsta skadan och går därifrån, uppfylld av den sorts oproportionerliga ilska som infinner sig först strax efter att man förlorat en viktig symbolfråga. En symbolfråga som utgör en liten, liten del i den världsomspännande striden mellan meningslös förstörelse och meningsfullt skapande - och där denna kvinna, utan någon särskild destruktiv agenda, går den stora och hopplösa entropins ärenden. Social entropi såväl som fysisk. Hennes lilla dotter kommer att växa upp i ett moraliskt universum där allmänna platser är gör-som-du-vill-platser, där de enda hänsyn som spelar roll är lagliga hänsyn, där de enda sympatier som är värda att betänka är byråkratiskt understödda och utmärkta med staket och plakat. Där det aldrig är värt att reflektera över hur en människa känner som du varken träffat eller pratat med, men som likväl lagt ned en liten, liten bit av sin själ i något som tar timmar att skapa och sekunder att rasera. Jag blir bara så jävla ledsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar