Jag har inte firat första advent på flertalet år. Länge var det den enda vagt kyrkliga aktivitet som min vagt kyrkliga mor insisterade på att vi deltog i, en gång om året, på nåt slags ni-dör-inte-av-det-basis. Sedan alla barnen flugit ur boet och blivit fullfjädrade ateister gav hon upp.
Ändå står jag här nu, likt många andra anställda i den kommunala skolan kallad att ledsaga klassen på dagens utflykt till kyrkan. Samma förortskyrka som jag en gång var medlem i, i egenskap av född i Sverige innan 1994 - tills att jag arton år gammal fick reda på att jag var medlem, och omedelbart gick ur. Jag glömmer aldrig den kyrkligt anställa på andra sidan linjen, hans lite buttra röst som antydde att han fick alltför många samtal av den här typen. En sorglig väktare av ett svunnet imperium med statligt monopol på själar som nu desperat fiskar medlemmar med annonser på bussar.
Hursomhelst, fredagen före första advent, och hundratalet barnrumpor trycker sina barnrumpor mot träbänkar i väntan på ceremonin. Jag sätter mig i sidogången bredvid min grupp med tredjeklassare, som för tillfället sköter sig skapligt. Klassens rebell har svårare än vanligt med att ta av sig mössan. "Jag gillar inte gud," säger han och skruvar lite obekvämt på sig. "Inte jag heller," anförtror jag, "men nu är vi inomhus och då vet du vad som gäller." Han godtar argumentet.
Jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig. Konfessionell undervisning är såvitt jag vet förbjuden i Sverige, men vi förväntas också undervisa barnen i religiösa och folkliga traditioner. Jag fick klart för mig vad som skulle äga rum bara ett par dagar tidigare, och kände mig märkligt tagen på sängen. Advent? Är det en folklig tradition? Är det nåt som folk... gör. Man tänder en ljusstake och räknar ned till... ja, inte frälsarens ankomst i alla fall, men väl tomtens? Julen, västvärldens mest sekulariserade högtid. Advent känns annorlunda. Det känns mer kristet på något vis, men jag har svårt att motivera varför.
Inledningsvis sjunger vi två regelrätta psalmer. Bereden väg för herran, han som fjärran var sedd av fädrens hopp, rättfärdighetens furste. Välsignad vare han som kommer i herrens namn, hosianna hosianna hosianna i höjden. Detta föreskrivs faktiskt av skolplanen - ett par psalmer anses (med all rätt) vara del av vårt gemensamma kulturarv. Blir det nån skillnad om man sjunger dem i en kyrka? Jag vet inte. Från min plats på kyrkbänken tycks det mig plötsligt märkligt att folk jiddrar om skolavslutningar.
Därefter följer programmet ett så profant spår som möjligt. Varje klass bidrar med ett framförande. Förskolebarnen sjunger en sång om ljus. Ettorna sjunger en annan sång om ljus. Tvåorna och treorna sjunger varsin ytterligare sång om ljus. Fyrorna framför en ljusdans. Femmorna läser (med bravur) egenskrivna juldikter, och sexorna sjunger, lite oväntat, Chris Medinas What Are Words. Kanske har klassen valt den gemensamt, jag vet inte. Jag vet inte vad den har med advent att göra, men i det här sammanhanget vet jag knappt vad något har med advent att göra. Den utgör i alla fall en skön omväxling från sånger om ljus.
Vill inte på något sätt ironisera över barnens prestation under förmiddagen. Det är ju vuxenvärlden som placerat dem där, gett dem denna lite oklara ceremoni att göra till sin egen. Bitvis blir det väldigt fint. En väldig massa om ljus, helt enkelt, vilket väl är den kärna av sekulär mening som återstår när man (bortsett från psalmerna) skalat bort allt sakralt från vad som i princip är en adventsgudstjänst. Ljus är trevligt såhär i vintertid. Snart passerar vi vintersolståndet och sen är våren officiellt på G. Julen ska bli mysig. Jag kan relatera. Advent är rätt gôtt trots allt.
Ändå känner jag mig fundersam. Kluven, men mest över att jag inte känner mig mer kluven än jag gör. Någonstans inom mig pyr en arg ateist från mina sena tonår, gränslöst cynisk inför allt religiöst, inkapabel att sitta igenom en hel gudstjänst utan en mörk tanke. Överst ligger mitt professionella jag, som håller koll på barnen och hysschar dem när de stör showen, som must go on. Och däremellan vilar en tjock och relativt nyförvärvad filt av lev-och-låt-leva-attityd, som kanske är det som kallas vuxendom.
En man i prästkrage träder nu upp på scen och säger något om att en kyrka är som allra finast när den är full med barnansikten. Det måste kännas som om din församling faktiskt hade en framtid, tänker den arga unga ateisten. Jaaa, visst är det mysigt, tänker vuxendomen. Prästen säger något om det fina budskapet i sångtexterna. Den arga unga ateisten är på väg att säga något syrligt, men misslyckas med att finna ett budskap i texterna över huvud taget. Han sneglar på vuxendomen, som rycker på axlarna. Psalmerna var väl rätt mastiga, men fan tror att barnen förstod hälften av orden.
Sen faller allt. Prästens mobiltelefon ringer. "Hej, det är Jesus", säger en röst i högtalarna. En man med mikrofon, strategiskt placerad på orgelläktaren, har iträtt sig rollen som judarnas konung och stiger nu in i handligen. Jag bävar.
Prästen inleder en konversation med frälsaren, som önskar komma och hälsa på honom på julaftonen. Går det bra på morgonen? Njaaeee, då har prästen så mycket att stå i vet du, det är kaffe som ska doppas och skinka som ska rimmas, hej och hå. Klockan tre kanske? Näääeee, då brukar prästen se på Kalle Anka, det går inte. Prästen gör plågade miner, söker sympati hos barnen, som tycks förstående. Jo, Kalle Anka klockan tre är okränkbart, det är alla med på. Kan Jesus kanske komma på kvällen? Jaaeeeenäääeeeooo. Efter att vi öppnat julklapparna kanske. Okej, då säger vi så. Jesus Kristus bjuds in med en stressad armbåge och prästen lägger på, lika avslappnat som om han just bokat en fika med den sämre sortens ex.
Visst tycker jag synd om Jesus i det här läget, men jag undrar vart prästen är på väg. Vill han påminna oss om att inte glömma guds sons roll i denna så kommersialiserade högtid? Min fråga får inget riktigt svar; prästen byter spår. Han börjar fråga barnen om förslag på vad han kan ge Jesus för julklapp. Händer far i vädret med allsköns förslag; prästen låter lite fler av dem komma till tals än nödvändigt, och väger för och emot deras exempel. En sportbil? Ja, jo, det kanske kunde vara kul. En tröja? Något stickat kanske. Det barnet i klassen som alltid föreslår ostbollar i alla lägen föreslår ostbollar.
Den tidigare rätt andaktsfulla stämningen i kyrksalen börjar luckras upp. Barnen tycks lika förvirrade som jag, och börjar fnittra och viska nervöst. Jag säger till två av de värre förbrytarna. Den ena var hon med ostbollarna; den andra ser på mig med uppspärrade ögon. "Jag kan inte ta honom på allvar", säger hon. "Det kan inte jag heller", viskar jag, "men han förtjänar ändå lite respekt. Nu får ni vara tysta."
Mitt professionella jag har inga problem med att, om uppgiften kräver det, försvara en religiös högtid mot flamsiga barn. Vuxendomen sneglar nyfiket på den arga unga ateisten, som är för förvirrad för att protestera. Prästen tackar för alla fina julklappsförslag, säger att vi kanske kan fortsätta att diskutera efter samlingen, det här var en svår nöt att knäcka. Men hörni, fortsätter han i ett tredje och på oklara grunder motiverat spår, vi kan ju komma ihåg att man behöver inte bara ge varandra saker i julklapp. Man kan kanske ge bort en kram, vara snälla mot varandra, eller hur?
Med detta budskap är samlingen slut, och vi tågar ut ur kyrkan. Jag är högst osäker på vad jag just varit med om. Smått inspirerande; lagom sekulärt; mäkta förbryllande; knappast religiös indoktrinering. En kollega påpekade till prästens försvar att han ålagts en omöjlig uppgift: att utan att glida över i ren religiositet framföra något som passade alla åldrar mellan fem och tolv, utan att det skulle bli totalt urvattnat. Självklart har hon rätt, men däri ligger just min fråga: vad var prästens uppgift? Vad var det han förväntades förmedla, och vem hade bett en präst att tala till skolbarn om advent över huvud taget? Jag tycker vi hade klarat oss ganska så bra utan honom. Inget ont om honom, men han var ju knappast stjärnan i showen.
Den enda meningsfulla slutsats jag kan dra av hela upplevelsen är att vi inte borde ha befunnit oss i en kyrka till att börja med. Inte på grund av någon politisk invändning, utan helt enkelt för att det satte stämningen i underlig dager. Vi har en liten adventssamling i klassrummet varje morgon i december - barnen sjunger Nu tändas, alla har var sitt medhavt ljus på bänken, vi läser högt ur en bok med skapelseberättelser från jordens alla hörn och öppnar en av klassen tillverkad julkalender. Det är stämningsfullt av bara fan. Det finns inga frågetecken. Alla är helt med på noterna, och om ceremonin av något skäl måste skjutas på blir det högljudda protester.
Jag tror att anledningen till att jag däremot hade så svårt att koncentrera mig under adventsföreställningen var just lokalen i fråga, till vilken den stackars prästen mest hörde som ett slags nödvändig accessoar. Vi firade en underligt religiöst betonad version av en sekulär avkomma av en ursprungligen väldigt kristen högtid, i ett kristet sammanhang men med så små inslag av kristendom som politisk anständighet tillät. Det blir som när Rooney Mara spelar en svensk hjälte i en amerikansk film baserad på en svensk bok, i Sverige, omgiven av engelsktalande motspelare, men likfan insisterar på att bryta på (högst tveksam) svenska.
Visst skall vi lära barnen om deras lands kulturella ursprung, men inte tvunget genom att låta dem delta i det. Inte om resultatet blir såhär meningslöst plottrigt. Vi skulle kunna lära dem det här: först firades midvinterblot i Sverige för att det var sjukt mörkt och kallt och folk hoppades att våren skulle komma även detta år. Sen kom kristendomen, och då firade man ett tag jul för att man gillade Jesus, och för att det var sjukt mörkt och kallt. Sen gick kristendomen, och nu firar vi åter jul för att det är sjukt mörkt och kallt, och för att våren, om allt går väl, väntar bakom knuten. Låtom oss nu sjunga Nu tändas tusen juleljus innar vi hugger in på ostbollarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar